≤ 18,5	Undervikt
18,5 – 25,0	Normalvikt
25,0 – 30,0	Övervikt
30,0 – 40,0	Fetma
40,0 ≥	Svår Fetma

BMI ger bara grov indikation på vikttillståndet, man vet t. ex. inte hur mycket är muskelmassa och hur mycket är fettväv. Vikten på skelettet är dock relativt konstant och skiljer sig ej markant mellan olika individer.

Blodtryck:  Det tryck som driver blod i blodbanan. Då hjärtat drar ihop sig pressas blodet ut i kroppen med högt tryck via pulsådrorna (artärerna). Detta tryck kallas det systoliska blodtrycket och mäts normalt i armvecket med hjälp av blodtrycksmanschett. Blodtrycket anges av tradition i mm/Hg.

Mellan hjärtslagen, d. v. s. då hjärtat slappnar av och fylls med nytt blod, sjunker blodtrycket men vi blir ej helt trycklösa. Trycket i pulsådrorna finns konstant och kallas det diastoliska blodtrycket. Det anges också i mm/Hg. Blodtrycket anges därför som två värden: Systoliskt blodtryck / Diastoliskt blodtryck            

I unga år är blodkärlen mycket elastiska, vilket innebär att det inte behövs så stort tryck för att blodet skall pressas ut och nå varje del av kroppen. Med stigande ålder blir blodkärlen allt stelare, bland annat p.g.a fett- och kalkinlagring varför motståndet mot blodets transport ut i kroppen ökar. Det övre trycket stiger därför med åldern. Man brukar säga att det förväntade  övre trycket är: Systoliskt blodtryck = 100 + ålder

Detta är dock en grov förenkling och det föreligger stora individuella skillnader. Det undre trycket skall för alla åldrar ligga lägre än 95 mm/Hg.

Vid arbete kräver kroppens celler tillgång till mer syrerikt blod snabbt. För att erhålla detta måste pulsen öka och även det övre blodtrycket måste öka. Detta är t. ex det som sker när du utför arbets-EKG.

Högt blodtryck (Hypertoni). Gränsen mellan normalt, lågt eller högt blodtryck är flytande och åldersberoende. Enligt WHO (Världs Hälso Organisationen) definieras den nedre gränsen för högt blodtryck (hypertoni) till 160/95 i vila. Vid bedömning tittar man främst på det undre blodtrycket eftersom detta varierar mindre än det övre blodtrycket.

För Sverige har Socialstyrelsen utfärdat riktlinjer där undre gräns för högt blodtryck relateras till åldern enligt nedan:

WHO:
Alla åldrar	160/95     mm/Hg
Socialstyrelsen:
-40 år	140/90     mm/Hg
-60 år	150/90     mm/Hg
60 år-	160/90     mm/Hg

Varför får man högt blodtryck?

Det finns fler orsaker till att högt blodtryck utvecklas:

1.      För lite fysisk aktivitet. Alla former av fysisk aktivitet motverkar utveckling av högt blodtryck. Människokroppen är skapt för att röra sig. För lite fysisk aktivitet gör att blodkärlen snabbare kan mista elasticiteten, eftersom kärlen ej tänjs ut.

2.      Olämplig kost. Överintag av kolhydrater och fett kan ge upphov till fettinlagring i blodkärlen. På sikt kan denna fettinlagring förkalkas (åderförkalkning) vilket innebär att de stora pulsådrorna väsentligt förlorar sin elasticitet. Förfettning av blodkärlen börjar redan före 20 års ålder vid olämplig kost och/eller för lite motion.

3.      Användning av nikotin (rökning, snusning) ger avsevärd ökning för risk för kärlsammandragning eller uppkomst av kärlförträngningar.

4.      Långvariga stressfaktorer. Om man  hela tiden är orolig för att det skall gå larm eller om det finns andra stressfaktorer i privatlivet kan detta medverka till utveckling av högt blodtryck. Den kortvariga stressen (t. ex i samband med en konkret larmsituation) tycks dock ej medverka till uppkomst av högt blodtryck.

5.      Ärftliga faktorer. Även om man sköter sig perfekt i alla avseenden kan högt blodtryck utvecklas på ärftlig basis. Denna faktor kan man givetvis inte påverka men man motverkar det genom att beakta övriga faktorer.

Vid måttligt förhöjt blodtryck bör du i första hand påverka de faktorer du kan (motion, mat, rökning och stress). Uppnår man trots det inte önskat blodtryck kan det bli nödvändigt att sätta in blodtryckssänkande medicin. Innan så sker måste läkaren dock göra en bedömning så att det höga blodtrycket inte beror på någon underliggande medicinsk orsak.

Lågt blodtryck (Hypotoni). Gränsen för sjukdomen lågt blodtryck sätts ofta vid en övre gräns på 90 mm/Hg. Även vid betydligt högre systoliskt tryck kan dock individen uppleva subjektiva besvär. Plötsligt uppträdande lågt blodtryck leder ofta till yrsel och svimningsbenägenhet p. g. a försämrad hjärngenomblödning. Detta kan exempelvis ske om man stannar direkt efter en maximal fysisk ansträngning (t. ex vid arbets-EKG) eller vid en plötslig stor blod - eller vätskeförlust. Genom att placera den drabbade plant och höja fotänden kan man omfördela blod från benen till hjärnan och symptomen försvinner vanligen snabbt. Unga långsmala kan utveckla en attack av lågt blodtryck om de blir stillastående länge eller om de reser sig fort (s. k ortostatisk hypotoni). Även i dessa fall är symptomen snabbt övergående om individen intar planläge.

Medan högt blodtryck innebär en ökad belastning på hjärtat (med ökad risk för hjärtsjukdom) och stigande risk för kärlbristning i hjärnan (stroke) innebär lågt blodtryck minskade sådana risker. Det är istället de subjektiva besvären som är avgörande.

Med ökad fysisk träning begränsas ofta symptomen effektivt och specifik läkemedelsbehandling behövs mycket sällan. Det är också viktigt att en person med lågt blodtryck tänker på att dricka ordentligt med vatten!

Blodvärdeär egentligen en bestämning av halten av hemoglobin i blodet.

Hemoglobin finns i hög halt i de röda blodkropparna och ansvarar för syretransporten från lungorna till muskler och vävnader i hela kroppen.

Normal värden hemoglobin
Män	132 – 163 g/l
Kvinnor	116 – 148 g/l

Anemi - för lågt blodvärde.

Vid lägre hemoglobin halter talar man om ”blodbrist” (Anemi ) och individen upplever trötthet, olust och minskad fysisk arbetsförmåga. Då räddningstjänstens personal förväntas kunna utföra mycket tungt arbete i samband med en insats är det väsentligt att blodvärdet ligger normalt.

Den vanligaste orsaken till anemi är järnbrist. Hemoglobin innehåller järn. Utan tillräckligt med järn kan inte röda blodkroppar bildas normalt. Järnbrist kan bero på kontinuerliga begränsade blodförluster t. ex rikliga menstruationsblödningar, kronisk blodförlust från t. ex ett magsår eller en tumör i mag-tarmkanalen. En sådan järnbrist-anemi förvärras ofta av dåligt sammansatt föda (snabbmat) eller otillräcklig kost. En stor plötslig blödning t. ex i samband med olycka eller operation kan också ge upphov till anemi, men där är ju orsaks-sammanhangen uppenbara och det kan bli aktuellt med blodtransfusion akut.

En annan vanlig orsak till anemi är pågående inflammation (t. ex en infektion eller tumörsjukdom) eller annan samtidig sjukdom (nedsatt njur- eller sköldkörtelfunktion).

Vitaminbrist (B12, Folsyra) kan ge upphov till anemi i samband med icke fullvärdigt kostintag, tunntarmssjukdom, alkoholism m. m.

De röda blodkropparna bildas i den röda benmärgen i skelettet och ämnen som förorsakar skada på benmärgen (t. ex bensen och kloramfenikol) leder till ett blodbristtillstånd. På samma sätt kan anemi uppstå som en konsekvens av att benmärgen är uppfylld med tumörceller (leukemi metastaser) varvid det ej finns plats för normal blodbildning.

Utredning av anemi kan kräva ingående laboratorieanalys men eftersom den vanligaste orsaken är järn eller vitaminbrist är det rimligt att man först försöker öka blodvärdet genom att tillföra vitamintabletter med järn (receptfritt!).

Många inom räddningstjänst är blodgivare och man får då automatiskt en uppföljning av sitt blodvärde. Det är då viktigt att man tar de järntabletter som oftast ordineras!

Polycytemi - för högt blodvärde.

Vid alltför höga hemoglobinvärden talar man om polycytemi. Inför viktiga tävlingar önskar oftast den idrottsaktive att ligga så högt i blodvärde som möjligt så att syreupptagningen och spridningen av syret i kroppen blir så effektiv som möjligt. Bloddopning har ju varit ett problem inom många idrotter, och än idag finns problem genom att tillföra ämnen som stimulerar blodbildningen (erytropoetin).

Ett alltför högt blodvärde innebär dock att blodet blir för tjockt och därmed flyter sämre fram i blodkärlen. Därigenom vinner man inte den ökade syretransport som eftersträvas. En risk som uppstår om blodet blir alltför tjockt är att det bildas blodpropp (trombos) i kärlbanan, vilken i sin tur kan ge svåra symptom p. g. a. utebliven blodförsörjning till vissa kroppsdelar.

En vanlig orsak till att blodvärdet ligger för högt är att man dricker för lite vatten. Grundbehovet vatten för en vuxen person  är c:a 2 liter/dygn. Svettas man t. ex p. g. a. idrottsaktivitet eller bastubad måste man kompensera för detta och det kan handla om ytterligare fler liter som måste tillföras!

Tänk också på att kaffe driver ut vatten ur kroppen!

Kolesterol

I kroppen förekommer kolesterol i alla vävnader, främst i hjärna och ryggmärg, dels  i fri form dels i bunden form. En viss mängd kolesterol tillförs kroppen med födan, men det största tillskottet sker genom kroppens egen syntes vilken huvudsakligen sker i levern.

Det kolesterolvärde som anges i ditt personliga utlåtande är total kolesterol.

Total kolesterol skall vara mindre än 6,5 mmol/L

Kolesterolfraktionen är dock inte enhetlig utan kan ur diagnossynpunkt indelas i 3 olika undergrupper:

TG = triglycerider

LDL = low density lipoprotein    (”ont” kolesterol)

HDL = High density lipoprotein (”gott” kolesterol)

Halten av de olika kolesterolfraktionerna varierar mycket och bestäms bl. a. av ålder, kön, kostens sammansättning.

Mättat fett som främst återfinns i mjölkfett och fett kött höjer kolesterol halten i blodet, medan fleromättat fett som finns i t. ex fisk och omega-3 margariner sänker kolesterolhalten.

Vid ett alltför högt kaloriintag stiger i första hand TG- nivån, vilket är negativt ur hälsosynpunkt med risk för kärlpåverkan.

LDL – fraktionen är den som innehåller mest kolesterol och därmed är direkt relaterad till skadeverkan.

HDL – fraktionen utgör främst en plattform för enzymer och aktivatorer som är verksamma vid fettomsättningen i kroppen. HDL anses därigenom ha förmåga att ta upp överskott av kolesterol från kroppens vävnader och därmed motverka kolesterolets skadliga verkan

Om total kolesterol överstiger 6,5 mmol/L måste man därför gå vidare och hitta hur mycket som är ”gott” kolesterol respektive ” ont” kolesterol. 6,5 är således ingen absolut gräns. Överväger det ”goda” kolesterolet kan således total kolesterol överstiga 6,5  mmol utan att någon uppenbar hälsorisk anses föreligga!

Kolesterolhalten anses också påverkas negativt av långvariga stresstillstånd (liksom blodtrycket).

Slutligen har ärftligheten i många fall en mycket stor inverkan.

Om du vid undersökningen fått en måttligt förhöjd kolesterol halt kan du motverka detta genom att:

1.      Öka fysisk aktivitet så att förbränningen ökar.

2.      Tillse att det totala kaloriintaget ej är för stort (gäller inte bara fett utan även kolhydrater som vid överskott omvandlas till fett i kroppen).

3.      Minska intag av mättat fett och istället öka andel fleromättat fett.

4.      Försök minska stressorer i din livssituation (extraarbeten, frivilliga uppdrag, arbetsfördelning i hemmet, kostnadskrävande fritidsaktiviteter…).

Om kolesterolhöjningen är stor, eller om den är måttlig men ej svarar på ändrade levnadsvanor, kan man med läkemedel sänka kolesterolnivån.

Extremt låga kolesterolnivåer ses vid extrem fasta eller hårda fysiska träningsperioder men kan också sällsynt ses vid ovanliga sjukdomstillstånd. Oftast krävs dock ingen speciell behandling ur denna synpunkt.

Urin

Urinprovet tas för att undersöka förekomst av socker, bakterier, protein och blod i urinen.

Glukos (socker).

Förekomst av socker i urinen är ej helt normalt. Normalt skall sockernivån i blodet ej vara högre än att njurarna förhindrar läckage. Vid diabetes kan det föreligga så högt blodsocker att njurarna ej förmår att förhindra läckage. Eftersom urinprovet ej lämnats i fastande tillstånd finns risk att om du ätit eller druckit mycket kolhydrater närmast före provtagningen kan vi få ett falskt positivt svar. Ett oklart positivt prov leder således till ett omprov på fastande mage för att fastställa om det verkligen föreligger ett sockerläckage d. v. s. diabetes. Glukosuri kan även förekomma utan diabetes hos vissa unga personer liksom vid graviditet eller njursjukdom.

Diabetes (”sockersjuka”) föreligger föreligger i två huvudtyper- typ 1 och typ 2.

Typ 1 diabetes kännetecknas av att förmågan att bilda insulin i bukspottskörteln successivt avtar för att slutligen helt upphöra. Orsaken till sjukdomen är egentligen okänd men det föreligger ett ärftligt samband och sannolikt också en immunologisk mekanism då det bildas antikroppar mot de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln. Denna typ av diabetes debuterar vanligen  före 35 år , men den högsta insjukande frekvensen är i lägre tonåren. Eftersom den drabbade blir beroende av insulin- tillförsel kallas typ 1 diabetes också för insulin-beroende eller juvenil (ungdoms) diabetes.

Typ 2 diabetes eller icke insulinberoende diabetes (åldersdiabetes) debuterar oftast efter 30 års ålder och utgör den största diabetesgruppen i Sverige (80%). De flesta som drabbas av typ 2 diabetes är överviktiga och man befarar därför att denna diabetesform kommer att öka kraftigt under den närmaste 25 – års perioden (medelvikten stiger markant).

Vid typ 2 diabetes finns insulin men kroppens celler minskar sin känslighet för insulin. Behandling är därför inte i första hand insulin utan kost och motionsråd. Vid otillräcklig effekt av denna behandling ges tabletter som stimulerar insulinproduktion i bukspottskörteln.

Symptomen vid debut av diabetes är i princip desamma oavsett typ, men blir mer uttalade och kommer snabbare vid typ 1 diabetes. Ökade urinmängder (sockret drar med sig vatten från blodet) och därmed törst är typiska initiala symptom. Viktminskning och onormal trötthet är också vanliga tidiga symptom.

På sikt kan diabetes - sjukdomen ge upphov till förändring av små blodkärl i ögonbotten och njurar samt nervskador med känselnedsättning m. m. Vid typ 2 diabetes föreligger också risk för påverkan hjärtats krans kärl med risk för kärlkramp och hjärtinfarkt. Med rätt behandling och regelbundna kontroller begränsas dock dessa risker väsentligt.

Urinvägsinfektion

Urinprovet analyseras även för förekomst av bakterier. Den vanligaste formen av urinvägsinfektion  gäller de nedre urinvägarna (urinblåsa och urinrör) där en infektion kan vara helt symptomfri. En infektion i de övre urinvägarna (njurbäcken inflammation) är däremot oftast förenad med hög feber (40°C) och ländsmärtor.

Föreligger symptom vid en lägre urinvägsinfektion är det ofta i form av täta urinträngningar samt sveda vid vattenkastning, men som ovan nämnts behöver det inte föreligga några symptom.

Det är dock viktigt att konstatera om det föreligger en nedre urinvägsinfektion eftersom den annars kan gå upp mot njurarna och förorsaka njurbäckeninflammation och skador på njurvävnaden. Urinvägsinflammation är betydligt vanligare hos kvinnor än hos män av anatomiska skäl. En påvisad urinvägsinfektion hos en mansperson föranleder misstankar om avflödeshinder från urinblåsan (prostata förstoring, prostata cancer) och bör därför undersökas för detta. Det kan dock föreligga urinvägsinfektion hos män även utan sådana avflödeshinder.

Protein i urin (proteinuri).

Normalt finns endast små mängder protein i urinen. Ökad utsöndring av protein från blodet förekommer ofta i samband med inflammatorisk njursjukdom, men även diabetes och högt blodtryck kan ge upphov till proteinuri, liksom hög feber eller kraftig fysisk ansträngning.

Det urinprov vi utför tas ej sterilt varför det ofta visar spår av protein p. g. a. föroreningar.    

En kraftig ökning av protein i urinen som ej kan förklaras föranleder en utredning med i första hand inriktning på njurfunktion. Har sådan utredning gjorts tidigare och ej visat några sjukliga förändringar finns ingen anledning att göra en ny utredning. Tillståndet betraktas då som ett resttillstånd efter genomgången inflammation i njurarnas kärlnystan (glomerulonefrit)

Blod i urinen (hematuri)

Blod i urinen kan förekomma i sådan omfattning att urinen missfärgas (makroskopisk hematuri) men oftast är blödningen så liten att den ej kan detekteras med blotta ögat (mikroskopisk hematuri) och kräver särskild analys.

Hematuri förekommer vid olika inflammatoriska njursjukdomar liksom njursten (även i urinblåsan) och tumörsjukdom i njuren. Även hård fysisk ansträngning och högt blodtryck kan ge upphov till spår av blod i urinen utan att det föreligger någon sjuklig förändring.

Om det endast föreligger spår av blod föreligger ej indikation för vidare utredning – oftast är det borta vid nästa års undersökning . En massiv hematuri måste dock utredas.

Lungfunktionsprov (spirometri)

Vid undersökningen har du även utfört test på lungfunktionen. Testet är egentligen två separata prover.

Vid den första undersökningen försöker du tömma ut så mycket luft som möjligt. Detta behöver inte gå fort, utan det är viktigare att du efter ett djupt inandetag tömmer ut så mycket luft som möjligt. Den uppmätta volymen kallas vitalkapacitet (VC) och avspeglar lungvolymen. Lungvolymen beror till viss del på bröstkorgens form men beror främst på hur mycket man använder lungorna.

Lungvolymen är dock inte avgörande för prestationsförmågan. Vi har normalt alla mer än dubbelt så stora lungor som vi behöver!

Vid sjuklig förhårdnad av lungvävnaden minskar vitalkapaciteten. Detta kan ske vid kronisk inflammation eller vid inandning av damm (asbest, komposit). Denna typ av lungförändring kallas restriktion.

Den andra undersökningen du utför innebär att du efter en djup inandning försöker blåsa ut luften så fort du kan. Den volym du kan blåsa ut på 1 sekund kallas FEV 1.0 (forcerad expiratorisk volym på 1.0 sek) och om man relaterar denna volym till vitalkapaciteten talar man om FEV%. Normalt är FEV% c:a 75% av VC (vitalkapaciteten).

Om luftrören är trånga  (t. ex p. g. a. svullnad) blir det problem att snabbt tömma lungorna vid en snabb utandning. Inandningen går dock bra för då vidgas ju bröstkorgen och därmed inandningsvägarna. Vid problem att tömma lungorna talar man om obstruktion.

Vid lungundersökningen registrerar vi även hastigheten av luftflödet  vid en maximalt snabb utandning. Detta värde kallas PEF (peak expiratory flow). Vid trånga andningsvägar kan man förvänta sig att PEF – värdet sjunker. Exempel på obstruktiva lungsjukdomar är astma och KOL.

I tabellen nedan finns några exempel på några sjukdomar och hur dessa påverkar spirometrivärdena.

	VC	FEV 1.0	FEV %	PEF
Lungfibros	↓	↓	norm	↓
Astma	norm	↓	↓	↓
Lungemfysem KOL	(↓)	↓	↓	↓

Vid spirometritestet registreras alla angivna testvärden varigenom vi kan bedöma din lungfunktion. Genom att jämföra med resultat från tidigare år kan man också se om det föreligger någon tendens till förändring.

Syntestutförs med syntavla och avser endast kontroll av synförmåga på avstånd. Svårighet att se på nära håll (t. ex läsa tidningen)kommer ofta efter 40 år och beror på att de muskler som skall forma linsen för när-seende ej fungerar fullt ut p. g. a. åldersförändring. Detta seende testas ej hos oss, men om du så önskar kan vi testa din när-syn på en så kallad Jaeger-tavla.

Avstånds seendet måste vi testa för att vi ska kunna utfärda intyg till transportstyrelsen för körkort C.

Hörseltest (audiometri)utföres också mycket enkelt med hörlurar. Liksom syntestet är huvudsyftet att kontrollera att hörseln uppfyller kraven för körkort C. Eftersom vi arbetar mobilt måste vi försöka hitta ett ”tyst” rum vid varje undersökningstillfälle.  Detta kan ibland vara mycket svårt. Fläktljud, knarrande golv, trafikljud utifrån o. s. v. kan upplevas som störande vid testets utförande. Jämförelse av hörselkurvorna mellan olika testtillfällen visar dock att överensstämmelsen är förhållandevis god.      

Arbets – EKG.

Innan anställning där rökdykning ingår skall arbets–EKG utföras enligt Arbetsmiljöverkets Författnings Samling (AFS 2005:6 : Medicinska kontroller i arbetslivet). Därefter skall     arbets–EKG  utföras med jämna tidsintervall beroende på ålder:

- 40 år	Vart 5:e år
40 - 50 år	Vartannat år
50  år -	Varje år

Arbets–EKG undersökningen syftar till att undersöka hjärtats arbetsförmåga samt se att det ej föreligger sjukliga förändringar som kan innebära fara vid det hårda arbete i varm miljö som rökdykning kan innebära.

Syftet med arbets–EKG:t är dock inte att se att testpersonen har tillräcklig kondition och arbetsförmåga för rökdykning. Detta kontrolleras istället varje år med gångbandtest i full utrustning för rökdykning enligt AFS!!

Genom att titta på arbetspuls vid en viss belastning erhålles en viss indikation på testpersonens kondition. Det är dock viktigt att förstå att man ej kan jämföra puls vid viss belastning för olika personer och därav dra slutsats om deras kondition! Däremot kan man jämföra med egna tidigare värden för att se om konditionen är densamma eller om den förändrats på något sätt sedan föregående undersökning.

Vid arbets – EKG registreras hjärtats egna elektriska aktivitet genom att man placerar elektroder på olika ställen på kroppen enligt ett speciellt schema. Oavsett var i världen tidigare EKG utförts skall man kunna jämföra med det som nu erhålles.

För att få god kontakt med elektroderna krävs att huden är slät. Därför måste man ofta raka bort hår där elektroderna skall placeras  och ibland måste man också slipa bort döda hudceller. Elektroderna vi använder är engångsmaterial och är utformade för att ge så bra impulsöverföring som möjligt.

Hjärtat består funktionellt av 2 seriekopplade pumpar. Genom att hjärtats klaffar fungerar som backventiler kan blodet bara flyta i en riktning.

Blodet från höger hjärta går till lungorna för att syresättas, medan bloden från vänster hjärta pumpas ut till hela kroppen för att syresätta muskler och andra inre organ (alla kroppens celler behöver syre för att överleva och fungera normalt). Eftersom det krävs högre tryck att transportera ut blod  i kroppen än att sända det till lungorna är muskelväggen i vänster hjärta tjockare än i höger hjärta.

Vardera hjärthalvan består av två hålrum - förmak (atrium) och kammare (ventrikel). Mellan de två hjärthalvorna skall det finnas en intakt skiljevägg (septum). 

Schematiskt kan blodflödet i kroppen illustreras på följande sätt:

Ett hjärtslag börjar genom att det uppstår en elektrisk impuls högst upp över höger förmak, den s. k. sinusknutan (SA – knutan).

Från sinusknutan leds den elektriska impulsen vidare vidare över förmaken och vartefter impulsen går fram drar muskelcellerna ihop sig.Det innebär att det blod som kommit till förmaket pressar ned mot respektive kammare.

För att den elektriska impulsen skall ledas vidare måste den passera ett visst område i septum mellan förmak och kammare – den s. K. AV – knutan. Övriga delar av skiljeväggen mellan förmak och kammare leder ej elektrisk aktivitet. Eftersom där finns en isolerande bindvävsplatta.

Från AV – knutan leds den elektriska impulsen vidare ned i skiljeväggen genom två skänklar till vardera hjärthalvan och vartefter impulsen går fram dras hjärtmusklerna samman så att blodet pressas framåt för att till slut lämna kammaren på väg till lungorna (höger hjärta) eller kroppen som helhet (vänster hjärta).

För att hjärtat skall pumpa normalt måste den elektriska impulsen gå denna väg. På EKG-kurvan följer man den elektriska impulsens fortplantning i hjärtat och den kan se ut så här:

P : den elektriska impulsen uppstår i sinusknutan.

PQ : den elektriska impulsen leds fram till AV – knutan.

QRS : den elektriska impulsen leds från AV – knutan genom skänklarna ut till alla delar av hjärtmuskeln.

T : återhämtningsfas så att en ny impuls kan uppstå

Extraslag : Alla hjärtmuskelceller har potential för att ge upphov till elektriska impulser som kan ledas vidare.

SVES (supraventrikulära extraslag) kan uppstå var som helst över förmaken och har ingen praktisk betydelse eftersom endast de impulser som går via AV–knutan når ner i kamrarna.

Förmaksflimmer Vid förmaksflimmer uppstår många elektriska impulser över olika delar av förmaken ofta mer än 200 impulser/min. Vilka av dessa impulser som leds över till kamrarna blir helt slumpmässigt varför ett förmaksflimmer kännetecknas av en helt oregelbunden rytm, men QRS komplexen blir normala.

Den oregelbundna pulsen vid ett förmaksflimmer kan vara helt normal, men det kan också föreligga en mycket hög puls (upp mot 200!)

Ett förmaksflimmer upplevs många gånger inte alls av den drabbade men ibland upplevs (främst i vila) den oregelbundna rytmen  och en pirrande obehagskänsla i bröstet.

Ett förmaksflimmer är i sig själv ej livshotande, men kan ge upphov till att blodproppar lossnar och transporteras med blodströmmen. Risken för t. ex. stroke (p. g. a. blodpropp som fastnar i hjärnan) ökar markant vid ett förmaksflimmer.

Behandling innebär att man försöker ge en kraftig elektrisk impuls över      hjärtat – så kraftig att alla hjärtats egna impulser slås ut. Man ger därmed hjärtat en chans till omstart och hoppas då att normal sinusrytm inträder (defibrillation). Om upprepade defibrillationer ej ger upphov normal regelbundenhet kan rytmbromsande läkemedel användas (t. ex. betablockerare ). Sådana mediciner används ofta också för att förhindra att flimmret återkommer.

Uppskattningsvis har c:a 50.000 svenskar förmaksflimmer kontinuerligt eller periodvis utan att själva veta om det! Det är därför inte helt ovanligt att vi upptäcker ett förmaksflimmer i samband med den årliga hälsoundersökningen.

VES (ventrikulära extraslag): medan förmaksextraslag egentligen inte stör hjärtats pumpfunktion innebär ett kammarextraslag alltid ett ineffektivt hjärtslag eftersom hjärtat drar ihop sig i fel ordning så att blodet inte pressas framåt.

Enstaka kammarextraslag är inget ovanligt fynd. Ibland kan man spåra orsaken till en tidigare hjärtmuskelskada t. ex. efter en hjärtmuskelinflammation.

VES som noteras i vila men försvinner i ansträngning betraktas som godartade, medan VES som dyker upp vid ansträngning har en allvarligare karaktär.

Kommer fler VES i rad (”kopplade VES”) betraktas de dock alltid som allvarliga eftersom det kan vara ett förstadium till ett kammarflimmer och kräver därför en fortsatt utredning.

Kammarflimmer: Vid ett kammarflimmer uppstår alla elektriska impulser felaktigt över hjärtats kamrar, och alla hjärtslag blir därför ineffektiva! Ett kammar flimmer innebär således ett funktionellt hjärtstopp!

Om detta skulle inträffa måste man så snabbt som möjligt försöka få igång en blodcirkulation som ger syrerikt blod till hjärnans celler (redan efter ett par minuter börjar annars hjärnceller dö!). Vid HLR (hjärt-lung-räddning) använder man hjärtat som en mekanisk pump genom att trycka på bröstkorgen.

Den effektiva behandlingen är oftast att defibrillera på samma sätt som vid förmaksflimmer. Idag finns en halvautomatisk defibrillator vid många räddningstjänster och även på många offentliga platser och industrier finns det tillgång till defibrillatorer.

Vid ett kammarflimmer erhålles ett EKG som ej uppvisar några likheter med ett normalt EKG.

Ledningshinder: Gamla skador mot hjärtmuskeln och impulsens ledningsväg kan tvinga impulsen att söka sig fram andra vägar. Detta leder i sin tur till breddökade QRS – komplex med avvikande utseende. Störningar på höger skänkel betraktas som relativt godartade  medan vänster – sidiga störningar föranleder vidare undersökning.

Kärlkramp (angina pectoris)

Hjärtmuskelcellerna fungerar som vilka muskler som helst, dvs de måste ha tillgång till bränsle och syre för att kunna arbeta.

Om man försöker springa fortare än man får fram syre till benmusklerna  vet vi alla att det bildas mjölksyra i benmusklerna – och mjölksyra gör ont! Vid arbets–EKG undersökningen är det ju ofta mjölksyra i benmusklerna som gör att den testade ej orkar vidare!

Hjärtat tar ej bränsle och syre från det blod som står i hjärtats hålrum (förmak och kamrar) utan försörjs via blodkärl på hjärtats yta-

Det stora blodkärl som lämnar vänster kammare för att leverera blod till hela kroppen kallas stora kroppspulsådern (aorta). De första grenar som avgår från kroppspulsådern är hjärtats kranskärl som ligger i en skåra på hjärtats yta mellan förmak och kammare. Från kranskärlen avgår sedan grenar som försörjer hela hjärtmuskeln med syre och bränsle.